Visst är det typiskt när man vaknar (av en mobil som skriker ur sig Millencolin-Lozin' Must på högsta volym) ur en såndär underbar, nästan verklig dröm. Man tycker nästan att man känner och luktar, men när solljuset tränger sig in genom ögonlocken (sovmasken har som vanligt på senare tid lyckats ramla bort..) är verkligheten helt annorlunda.

Men vet ni, det fina är att jag egentligen inte har någon som helst anledning att klaga eller tycka synd om mig själv. Det som är nu är bara ytterst tillfälligt och jag vet att det bara kommer förstärka det som redan finns där.

Jag är bara så lycklig just nu att jag knappt vågar tro på att det hänt mig. Men jag antar att när det är rätt känns det så annorlunda mot tidigare. Man inser skillnaden av ömsesidighet och naturlighet. När man redan i början av ett förhållande börjar längta efter vardagen med personen.

Nu vill jag bli kvitt sista jobbveckan, gå på MH och se Millecolin (snääällla någon, jag måste få biljett) och gå på kusinens bröllop, för ungefär så lång tid är det kvar tills föremålet för nattens dröm är tillbaka från sin semester (som jag för övrigt är ganska avundsjuk på....)

NU har jag bråttom som vanligt. Måste få i mig nån frukost innan jag springer till bussen!

Ciao<3