Sitter här med laptopen i knät, i min säng, i en nedsläkt lägenhet, och tänker.
Ibland tänker jag inte alls och ibland tänker jag helt klart för mycket. Vrider och vänder på varenda lite variabel...

Just nu tänker jag mycket vad som har varit i mitt liv, allt som gjort mig till den jag idag är. Svagheter likväl som styrkor.
Jag kan på rak arm säga att jag varit med om bra mycket mer än vad jag tror och hoppas att de flesta andra i min ålder och situation har. Det är just detta som gör att jag tror att människor har svårt för att läsa av mig, jag släpper dem gärna inte för nära inpå. Det i sin tur leder oftast till att människor tar mig för någon jag inte är och inte förstår mig.
Visst kan det såra mig mer än vad nog många tror. Just förutfattade meningar.

Jag börjar nästan tvivla på att jag kan vara DEN speciella personen för någon. Jag har människor som bryr sig om mig och tycker om mig. Men nu börjar det bara stapla sig på hög, alla scenarion där jag inte varit DEN speciella... värd att vänta på, värd att satsa på, värd att börja om på nytt med, värd att släppa förnuftet och följa hjärtat med.

Alltid är det någon annan faktor som avgör. Någon annan människa, andra prioriteringar, smärtsamma minnen, osäkerhet.... Varför kan det aldrig bara räcka med att jag faktiskt just står här med ett varmt, bultande hjärta och så mycket att ge. Varför ska det alltid finnas en hake.......... Något som gör att jag inte blir det självklara valet.

Det känns helt enkelt som att jag aldrig någonsin får chansen. Jag blir stoppad i hallen.