Ja.. idag är jag på ett sätt så himla glad och mysig i hela kroppen. :)

Samtidigt sitter jag faktiskt här med tårar i ögonen. Hjärtat gör ont när jag tänker på att idag så försvinner mina två hårbollar. Sessan och Sixten som gett en så mycket av sig själva under sin tid i familjen. Sixten fick sova i min säng när jag var ledsen, fast han inte fick för mamma. Stora vita tassar med vassa små klor som han trampade med när man kliade honom under hakan. Åh vad jag kommer sakna honom :(
Sessan var något speciellt, oftast så tyckte jag nog att hon var knäpp och jobbig, men samtidigt en av de mest tillgivna små kissar jag mött.

Ni som inte växt upp med husdjur, jag vet inte om ni förstår. Men de är en del av ens familj och de kommer skapa ett stort tomrum hos mig.

Sixten och Sessan, jag saknar er redan! Jag hoppas ni haft ett underbart lantliv med åkrar, möss och hö. R.i.P. <3



Ett sorgerligt inlägg... jag vet. Men ibland så är livet så pass ironiskt att mitt i alla glädje så gör sig sorgen påmind.

En glad nyhet är dock att vår minsting bland hårbollarna, Laban, blivit lyckigt bortadopterad. Jag hoppas han kommer att fortsätta förgylla tillvaron där, precis som han gjort hos oss. Den lilla tjockisen.