Jag vet inte om jag kan minnas någon annan period i mitt liv där jag funderat och tänkt, vridit och vänt på allting tills jag blir helt matt och trött. Analyserar och ifrågasätter. Undrar och grubblar. För vad är det jag vill? Var är jag på väg? Var hör jag hemma? Hur ska jag ta mig dit och varför känner jag mig så ensam och vilsen.

Det är känslor som jag inte kan dölja. Jag har aldrig kunnat ligga lågt med vad känner om saker och ting oavsett om det är härliga rosa-moln-känslor eller ledsamma och mörka känslor. Jag tror inte på att lägga locket på och ignorera, i vilket fall är det ingenting jag klarar av. Jag har inte begåvats med ett logiskt eller smart tänkande, jag är en känslomänniska – eller snarare ett monster just nu.

Kanske är det så att jag söker trygghet och hemmakänsla i en verklighet där jag inte vet var jag står eller ska ta vägen. Jag letar efter en fristad att kunna andas ut och hämta kraft när jag känner mig slut på både motivation och tro på mig själv.

Personen som myntade att ensam är stark tänkte nog inte på sådana som mig.